egentligen vet jag inte vart jag ska börja. och om jag ska vara ärlig så spelar det nog ingen roll, jag gör inte det här för att det ska låta bra, eller för att skriva en bra text. jag gör det för mig själv. jag vill skriva av mig, jag behöver skriva av mig.
känslan av att sakna någon är outhärdligt, men känslan av att sakna någon och att veta att personen kommer aldrig mer komma tillbaka, det gör så ont, så otroligt jävla ont.
att för några månader sedan, mista en person som stod mig så otroligt nära var det värsta som hänt mig. att inte få skratta åt mormors sköna kommentarer eller att inte få se henne le så fort vi kliver in innanför dörren. det gör så ont.
men att nu ändå på något sätt inte sörja längre utan att bara sakna är ett stort steg att ta och jag måste bara ge en stor eloge till de som jag har sett klarat gå igenom det här och det allra bästa är att vi har haft varandra under den här jobbiga tiden.
men att nu kunna känna att hon har det bättre där uppe är skönt. dock rivs såren upp lika snabbt igen när jag får reda på att min farfar också lämnat oss.
jag stod honom inte nära, men det gör så jävla ont ändå. det river upp allt igen och nu är jag här igen. så jävla skör.
jag hade hoppats på ett underbart 2011, men tyvärr är det så många olyckliga saker som hänt det här året att jag helst bara vill spola fram tiden och se ett nytt år framför mig, med nya möjligheter och de jag mist, bara få sakna på ett rätt fint sätt.
men jag klarar det här, det gör jag. bara jag har er. ni som alltid finns där i alla lägen. tack för att ni finns ♥

och ni som tyvärr inte finns med mig längre, jag vet att ni ser mig nu och inte vill att jag ska gråta, men jag gör det. jag behöver få ut det. och jag lovar er, jag ska skratta imorgon igen, för det är så ni vill se mig!
kärlek till er ♥