tankarna bara rörs ihop till en jävla sörja i huvudet. hjärtat slår, men inte som det brukar. vad händer? min kropp säger ifrån. mitt huvud säger ifrån. mitt hjärta säger ifrån. ingen av delarna talar samma språk längre. i sånnahär lägen blir jag kall, så kall att ingen borde vilja röra vid mig. men någon rör vid min kalla kropp och fastnar som om du slickar på en frusen stång utomhus. varför vill någon ens försöka fastna?
hjärtat är kallt och stelt, som om du lagt ut det på marken en kall december natt. inga känslor kommer in och inga känslor kommer ut. vad är det här?
mitt hjärta brukar vara rött, sprudlande rött med små fjärillar runtomkring. fint. jag har så mycket att ge. jag är inte kall egentligen. men just nu behöver jag tänka. försöka tina upp mitt hjärta. eller så behöver jag inte tänka, utan bara göra. göra det som känns bäst just precis nu. då kanske hjärtat tinar upp av sig själv?
varför är jag inte nöjd med det bästa?

kärlek... underbart och fruktansvärt...