Ibland blir jag så trött på mig själv. Varför kan jag inte bara inse att saker och ting inte alltid går till som man önskar. På något sätt lever jag som i en fantasivärld i vissa tillfällen. Jag går och hoppas på att man alltid ska kunna vara vänner och sådär jämt. Men jag har insett, hur mycket man än försöker så går det inte. Problemet är också att jag bygger upp en dröm i mitt huvud om hur bra saker kommer bli om man gör såhär eller sådär, men den där lilla drömmen jag bygger upp är för orimlig ibland.
Man förlorar bästa vänner och vänner, eller förlorar kan jag inte säga. Man glider isär, men efter tag så möts man halva vägen var och inser då att våran vänskap var menad att vara på lite längre avstång i nuläget, vilket då känns helt underbart, för den där bästa vännen var väldigt saknad ändå, fast passade nu lite bättre, som sagt på längre avstånd.
Men sedan finns det de vänner du aldrig kommer möta halva vägen. De vänner du inser att det var helt slut med. De du egentligen kanske önskar att du kunde få tillbaka. Eller önskar kunde bli den samma som förut.
Men livet är inte alltid en dans på rosor och det är bara acceptera och gå vidare. För i slutänden så vet du innerst inne att du klarade dig ju riktigt bra utan dom. För då har någon annan kommit in i ditt liv och tagit den platsen.
Och jag tror att det alltid kommer vara så, saker och ting förändras och det är väl det som kallas ödet? Ska det inte hända då gör det inte det, men händer det, ja då var det de som var meningen!

Kändes skönt att få skriva av sig lite. Tror att det kan behövas ibland!
Är glad att jag har så många vänner och bästa vänner, vad skulle jag göra utan er!
Älskar er, mina bästa vänner! Ni vet vilka ni är♥