Kärlek? Vad är det egentligen... Det finns ju olika slags kärlek. Till en vän, en familjemedlem eller till en partner.
Jag tänkte skriva om kärlek till en partner, pojkvän, livskamrat. You name it.
För mig är kärlek när man har den där spännande känslan i kroppen, den där känslan man inte kan sätta fingret på utan man bara vet, att det är kärlek. För mig har det varit lite upp och ner på den fronten. Jag har en tendens att börja träffa eller snacka med en kille och känna att det känns rätt bra till en början. Ni vet att få kämpa lite för någon är ju alltid lite spännande. Men när man sedan står där och fått det man ville ha, så var det inte så roligt längre... Jag har mått bäst av att inte ha honom, det är då han är som mest spännande, vilket är helt fel.
Det finns enbart 2 stycken som har fått mig att känna på ett annat sätt. Då det känns förjävligt när jag inte har honom... Det är väl då det är kärlek på riktigt? När jag skulle kunna gå mil mitt i natten för att få känna hans närhet, när jag kan sitta och bara titta rakt in i en vägg och det enda jag gör är att le och se honom, när jag känner att jag har kraft att springa ett maraton, även fast jag har sämst kondition av alla jag känner. Och allt det här enbart pga en kille som får mig att skina som en sol, även den regnigaste dagen på året.
Att känna att man är uppskattad för den man är, inte för någon han vill att du ska vara. Att höra honom säga att du är fin inför era vänner. Att veta att han skulle springa mil för att alltid få vara din.
Det är kärlek för mig.