Då var det dags... Dags för mig att berätta för er om min första kärlek. Vart ska jag börja? Klart man hade lite små förälskelser när man var liten. Men inget speciellt som man egentligen kommer ihåg så pass väl som den första riktiga kärleken. Den där killen som fick mig känna pirret på riktigt. Jag kommer inte nämna några namn, men ni som känner mig och så vet vem eller vilka jag kommer att skriva om.
Okej, min första riktiga kärlek, C, var en såndär riktigt super bra vän. Han fick mig alltid att skratta och jag kan inte beskriva med ord hur underbar han egentligen var.
Vi sågs för första gången för ett par år sedan, då vi skulle till ett badhus ett gäng. Tror jag blev lite småkär vid första ögonkastet. Till en början var vi kompisar och det växte till att vi blev bättre och bättre kompisar för varje dag. Vi pratade i telefon i timmar nästan varje dag. Så mycket telefontid har jag inte ens lagt på mina tjejkompisar.
Efter mycket om och men så kände jag att mina känslor för honom hade nog vuxit och blivit mer än bara vänskap. Genom lite tårar, besvikelse och till slut lycka så blev det vi. Jag var så kär och han var verkligen min bästa vän. Kan än idag känna känslan av hur det var när han var i min närhet. Efter ungefär 1,5 månad så tog det slut. Pga mig. Jag gjorde slut för jag var nog både för omogen, ovetande och inte redo för att låta förhållandet växa. Tyvärr... Den här killen har fått mig att känna så mycket och jag måste erkänna att jag fallit tillbaka många gånger. Idag har vi ingen kontakt och det tycker jag är riktigt jobbigt. Känner att han tillförde så mycket i mitt liv till viss del men som sagt tyvärr inte längre.
Det gick väldigt lång tid och sedan träffade jag en annan kille, K, han fick mig väldigt förtjust i honom, men det försvann tyvärr väldigt fort efter ett kort förhållande. Tänker inte skriva så mycket om det för det är något som jag nu har lagt bakom mig.
Men för ungefär ett halvår sedan så träffade jag en kille som fick mig att känna yttligare något jag aldrig känt förut.E, han var ju perfekt, precis sådär som jag hoppats på att en kille skulle vara. Vi hittade på saker tillsammans och jag trivdes så bra tillsammans med honom. Vi hade gemensamma vänner och jag levde på små rosa moln, på riktigt alltså. Han var spännande, hela grejen var spännande. Hemliga nattbesök och mysiga promenader. Aa, jag var till slut tvungen att erkänna för mig själv att jag blivit kär. Så sjukligt kär... Till en början besvarades det till viss del, men det blev bara mer och mer strul, besvikelse och mycket annat. Han fick mig att må så bra. Han kunde tillochmed få mig att tycka att städa rummet var roligt eller att plugga var det bästa som fanns. Allt var så fram och tillbaka hela tiden och till slut sprack det. Jag orkade inte mer skit och jag insåg att jag var värd så mycket mer. Han fick mig att hoppas på så mycket, men tyvärr så fick han mig till slut bara att känna sorg och tomhet. Idag har vi ingen kontakt och det känns både tråkigt och bra. Jag menar, eftersom jag hade hoppats på honom så var det ju såklart det jobbigaste jag varit med om på länge, men han fick mig också att inse vilken jävla bra tjej jag är som jag nu insett klarar det mesta med lite jävlar annama.

Genom lite kärleks låtar, tårar och små leenden så har jag med andra ord fått ner mina 2 "första kärlekar" i en liten text. Men de har varit 2 första kärlekar av helt olika slag.
Tack för mig!